För mig känns det som att tiden stått stilla fast en evighet. 

Förstår ni?

Så mycket tankar om hur ska födelsedagar bli när bror inte kan vara med.

Ska han kunna fira jul med oss?

Såna saker som man alltid tar för givet.

Julen blev det bästa man kunde.

Alla samlade utom våra barn vilket detta året gjorde riktigt ont.

Det blev liksom inte jul på riktigt. 

Nu har vi alla klarat av den första delen av detta med cancer.

På onsdag ska vi gå in i del nummer två.

Det har varit så skönt att bror kunna varit hemma ett tag.

Det har gjort att man hittat ett litet andningshål. 

Igår satt vi och prata om denna fas nummer två här hemma. 

Och jag klämmer ur mig:

- Jag vet inte om jag är redo för fas 2

Som om jag har något val?

Min bror då, det är han som ska kämpa sig igenom detta och jag är så egoistisk o tänker att jag ska klara mig igenom. 

Jag skäms över mina känslor och tankar.

Jag skäms så fruktansvärt. 

Men jag är just nu så ledsen och rädd.

Man ska hantera dessa känslor. 

Gå runt med gråten i halsen för jag vill inte släppa fram det här jag vill inte jag orkar inte de.

Ge mig styrka.